PPD

Si sa... fare uno spettacolo è un po' come partorire...

Un'attesa continua, una fatica immensa e poi... UEEEEEEEE...

Si sentono delle urla... e gente intorno che o si commuove o si abbraccia o applaude o sorride.

Ma dura un attimo. Una fotografia indelebile nell'anima che dura meno di un soffio di vento in una giornata calda d'estate.

Anche se prima e dopo ci sembra infinito quel momento... tutto dura la bellezza di un istante.

E cosí è la stessa cosa per uno spettacolo, con la stessa identica sensazione:

CHE FATICAAAA OHHHHHHH!

E con il conseguente pensiero: adesso si aspetta un po' prima di rifarne un altro.. sempre che poi non ci si faccia riprendere dall'entusiasmo ed eccolo di nuovo lì... il pancione teatrale.

Ma tra un momento e un altro, ben poco dopo la fine dello spettacolo, comincia quella fase di PPD, CHE NON È UN PARTITO POLITICO, per i più maliziosi, ma una depressione post produzione. Come la depressione post parto.

Ti prende inesorabilmente, lasciandoti un po' distaccato da tutto come se niente fosse veramente vero se non quel brivido che si prova sotto i riflettori... quella è l'unica realtà che conta... il resto sono solo cazzate.

Ma come diceva Carmelo Bene, si parla sempre e solo di cazzate... quindi meglio rilassarsi un poco e poi riprendere quel viaggio meraviglioso, quel processo intenso dentro quello che è il nostro utero ARTEficiale.

Per i più maliziosi, parlavo del teatro.

Per i meno o meno maliziosi, fateci riprendere fiato... tra poco ricominciamo!

PS: W BETTEGA

Att sätta upp en föreställning är som att föda ett barn. En oändlig väntan, ett gigantiskt jobb och sedan... är det slut.
Man hör någon som skriker. Någon omkring kramar de andra, ler, applåderar... Men det är bara en kort stund.

Även om allt känns som om det alldrig kommer att ta slut, så är det bara en kort stund.

Samma sak gäller för en pjäs, det är precis samma känsla: VAD JOBBIGT!

Och samma tanke efteråt: nu väntar vi lite grann innan vi börjar med nästa... men sedan blir vi entusiastiska igen... och då kommer den stora teatermagen tillbaka...

Mellan en förlossning och en ny teatermage så kommer den så kallade PPD (postpartum depression... men vi pratar om postproduction depression).

Vi alla drabbas. Vi alla tror att det bara finns en enda riktiga stund: att vara under ljuset. Allt annat är inte så viktigt.

Vi vill bara vänta och vila i några dagar. Sedan kommer vi att börja resa igen, en resa som börjar från vår KONSTiga livmoder.