Amarcord

Ancora mi ricordo quel giorno dell’estate scorsa, una domenica di fine giugno 2011. Eravamo in tre, stavamo camminando per Drottninggatan (in centro a Stoccolma). A gennaio 2012 saremmo andati in scena con Pirandello, “L’uomo dal fiore in bocca”. Ma già pensavamo al prossimo spettacolo. Alcune proposte non ve le posso dire, perché svelerei alcuni progetti futuri del gruppo. E non vi posso dire nemmeno altre proposte, perché erano così brutte che sinceramente non me le ricordo.

Mi ricordo che ad un certo punto ho detto, chissà perché, chissa a cosa pensavo, “Pinocchio!”. Pur essendo in Drottninggatan, un’assolata domenica pomeriggio di giugno (quindi tanta gente in strada), ho sentito il silenzio. Poi ho sentito gli sguardi degli altri due, il sorriso che cresceva sulle loro labbra. “Ma chi fa Pinocchio?”, “E Geppetto?”, “E la Fata?”, “E Lucignolo?”, “E Mangiafuoco?”, “E il Grillo?”, “E il Gatto e la Volpe?” Ad ogni associazione attore-personaggio aumentava il volume della risata. Ma arrivati al Gatto e la Volpe, beh... sono poche le volte in cui ho riso così di gusto.

Più di un anno dopo, dopo una riscrittura totale del testo, dopo decine di riunioni e prove, dopo alcuni infortuni e molte risate, dopo idee che trovo geniali, insomma... dopo più di un anno di teatro misto ad amicizia, siamo arrivati.

“No, non finisce qui. Anzi, comincia proprio qui. Ora non mi fermo più” dice il nostro Pinocchio.

E così diciamo noi.

*********************************

Jag kommer ihåg den där söndagen i slutet av juni 2011. Vi var tre personer och promenerade på Drottninggatan. Vi skulle sätta upp en pjäs i januari 2012, Pirandellos ”Mannen med blomman i sin mun”. Men vi tänkte redan på vår nästa föreställning. Jag kan inte berätta för er om de olika förslagen som vi kom på eftersom jag inte vill avslöja gruppens framtida projekt. Och jag kan inte berätta mer om de andra idéerna eftersom de var så dåliga att jag inte ens kommer ihåg dem.

Jag kommer ihåg att jag plötsligt sa ”Pinocchio!” (varför? vad hade jag tänkt på?). Även om vi var på Drottninggatan, en solig söndageftermiddag (det var mycket folk där), så var det tyst. Jag kände de andra tvås blickar, och sedan deras leenden i deras ansikten. “Vem spelar Pinocchio?”, “Och Gepetto?”, “Fén?”, “Veken?”, “Eldslukare?”, “Syrsan?”, “Katten och Räven?” Efter varje association roll-skådespelare så tilltog våra skratt, särskilt när vi tänkte på vilka som skulle kunna spela Katten och Räven… jag har sällan skrattat så mycket…

Ett år senare, efter att vi skrivit om manuset, efter möten och repetitioner, efter några skador och mycket skratt, efter galna idéer… alltså efter mer än ett år av teater blandat med vänskap, så är vi framme.

“Nej, det slutar inte här. Eller tvärtom, det börjar här. Ingen kan stoppa mig” säger vår Pinocchio.

Och så säger vi.